I Himmelsdalen träffar vi Daniel, som reser till Schweiz för att besöka sin tvillingbror Max. Max bor på en klinik för människor med psykiska problem, människor som behöver vila upp sig i det vackra landskapet i en pittoresk dal med god mat och professionell behandling. Max ber Daniel om en tjänst - att byta plats med honom i ett par dagar. Inte ens en vecka, bara tillräckligt för att han ska kunna hämta pengar för att betala klinikräkningen. Daniel accepterar och börjar spela rollen som sin bror - men Max kommer inte tillbaka. Och ju längre tid Daniel spenderar i den vackra dalen, ju mer börjar han inse att allt inte är som det verkar under den felfria fasaden...
Jag har setts fram emot den här boken väldigt länge och föreslog den som bok till läsecirkeln jag är med i. Själva upplägget tilltalade mig mycket, med tvillingarna som byter plats och den allt mer skrämmande dalen, vars invånare står i kontrast till den vackra naturen och det vackra namnet. Det hela andas skräckfilm och obehag.
Men tyvärr är jag lite besviken på boken. Kanske handlar det om mina höga förväntningar, men det har hänt mig förut med Marie Hermansons romaner - jag gillar upplägget på dem, själva förutsättningarna, men det är ändå något som hindrar mig från att bli fängslad av dem. Av de romaner jag läst av henne är det bara Värddjuret som jag verkligen hittade läslust i, och jag har svårt att peka ut varför. Kanske är det för att den är den kortaste boken, kanske för att den är skriven i jagform och därmed minskar avståndet mellan mig och huvudkaraktären.
För i Himmelsdalen känner jag en stor distans till Daniel, han känns långt bort, tråkig och förutsägbar i sina reaktioner - personlighetslös, helt enkelt. Det blir svårt för mig att relatera och oroa mig för honom när jag har svårt att bry mig om honom. Jag hittar egentligen inga karaktärer som jag verkligen känner en koppling till, och därmed blir hela boken trist att läsa eftersom allt verkar ske på ett annat plan där jag inte befinner mig.
Språket i boken kan också bidra till att jag tycker boken är sådär - den är skriven på ett rakt och rättframt sätt utan några språkliga krumbukter eller stilmedel, och det slår ibland över till att bli rakt igenom tråkigt, även om det finns snygga liknelser då och då. Dessutom tycker jag att den skriver mig lite på näsan med sina övertydliga förklaringar; det lämnas inte särskilt mycket till läsarens fantasi och föreställningsförmåga, vilket kan göra läsningen torr och trist.
Allt detta är så himla synd, för jag gillar verkligen upplägget, de moraliska och etiska frågorna som boken tar upp, och jag gillar framförallt att boken känns så unik. Om det finns någonting som jag uppskattar med Marie Hermanson så är det hennes originalitet, hennes unika scenarion och den psykologiska skräck som hon alltid verkar väva in i sina berättelser.
Så det är synd att det inte räcker hela vägen för mig. Jag önskar att det gjorde det. För någonstans vill jag verkligen gilla Marie Hermanson mer än vad jag gör, för hon skriver sådana böcker som jag själv skulle vilja skriva, hon har en ton och en röst som känns unik i svensk romanutgivning idag och på pappret verkar hennes romaner alltid vara precis det jag önskat mig. Det är så svårt att sätta fingret på vad det är som saknas i Himmelsdalen. Är det språket? Karaktärerna? Den lite hastiga och långsökta upplösningen? Jag vet inte, men jag hittar aldrig något riktigt fäste i boken, trots att så mycket av handlingen är så tilltalande.
Men jag tipsar gärna om den här boken även om jag själv känner mig distanserad från den. För faktum kvarstår att det är en unik och obehaglig roman som jag tror att många skulle uppskatta.
"Himmelsdalen", 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar